Igår fick alla twitter-användare tillgång till Twitter Lists. Det är den nyaste och utan tvekan mest spännande förändringen på Twitter.com sen de integrerade användningen av @ före användarnamn som “officiell slang” och gjorde det till länkar.
Twitter Lists är i en mening listor på twitter-användare, som vem som helst kan göra och som vem som helst (om listan är offentlig) sen kan prenumerera på. Se till exempel min lista på matbloggare, kockar och andra spännande människor som har med mat att göra, som jag har börjat på. Det finns i princip inga begränsningar för listorna, du behöver inte följa de som du lägger till en lista. Detta betyder att du kan göra en lista på svenska journalister utan att behöva se alla dessa journalisters uppdateringar i din feed.
Varför är nu detta så revolutionerande (Robert Scoble, t ex, menar att Google Reader i och med Lists blir onödigt)? För det första underlättar det för användaren att kunna prenumerera på listor med kanske 40 bra twittrare direkt istället för att först jaga runt och mest hitta folk som inte riktigt intresserar. Men framför allt förändras dynamiken i tjänsten i grunden när det inte längre primärt handlar om att följa enskilda användare utan grupper av användare.
Vad är riskerna? Risken är att mindre twittrare förblir små och får det svårare att ta sig fram och göra sig hörda. Hamnar man inte på en inflytelserik lista kommer man kanske inte att synas lika fort som man annars skulle ha gjort. Å andra sidan kan det få motsatt effekt. Det räcker med att någon med en populär lista får upp ögonen för och lägga till dig på sin lista för att få mycket större spridning.
Är detta framtiden? Sannolikt inte, men det ändrar definitivt spelplanen.
Jag antar att hiphopen och den elektroniska musikens intåg i varandras domäner har pågått ett tag nu, så hade det inte varit Dizzee och Armand hade det varit några andra. Men jag gillar det.
…but what a party it turned out to be. I have just discovered the musical genius that is Steve Reich – thank you Spotify!
I’ve only yet scratched the surface of what seems to be a musical universe, probably the most interesting universe I’ve come across so far. Listening through a collection of some of Mr Reich’s works while trying to grasp theories and practices behind marketing, which all of a sudden seems terribly inconsequential when placed next to this ethereal and exciting auditory experience.
Det är ett massivt uppbåd mot “FRA-lagen” som har mobiliserats, mycket tack vare Sveriges bloggar. Aldrig har jag sett ett sådant medborgarengagemang, men det är mycket glädjande och det behövs. Inte minst Henrik Alexandersson har drivit frågan med minst fem blogginlägg om dagen. I EU-parlamentet har man uppmärksammat att Sveriges Riksdag kan vara på väg att bryta mot vissa EU-konventioner. Det stundande beslutet på onsdag är ett vägval i Sveriges demokratiska historia och jag kan inte mer än hoppas att det blir som det borde.
“FRA-lagen skulle för bara ett årtionde sedan ha betraktas som en omöjlighet, någonting taget ur en Sovjetstat eller en dystopisk framtidsskildring. Men i det hysteriska läget efter 11/9 kan vilka drakoniska frihetsinskränkningar som helst motiveras utifrån säkerhetspolitiska modeord som ”internationell terrorism” eller ”organiserad brottslighet”.
“Sju år senare står vi inför randen till en övervakningsstat. Trots mediebilden som förmedlas är terrorismen på nedgång, inget hot föreligger mot Sverige – som också tacksamt är förskonat från tung brottslighet. “
Det har blivit en del brevskrivande till riksdagsledamöter och mycket läsning de senaste dagarna. Men mest har man nog svårt att inse att det som händer faktiskt är på riktigt. Inte tror man att den mest frihetliga regeringen i Sverige på 12 år tänker genomföra det värsta integritetsbrottet sen andra världskriget.
[tags]FRA, politik, integritet, debattartikel, riksdagen[/tags]
