Idag togs ett historiskt besluti Europaparlamentet. Europakommissionens beslut att tillåta användandet av proteinet Trombin som tillsats i livsmedel underkändes av parlamentet. Detta innebär att den onda livsmedelsindustrin har ett mindre verktyg för att lura oss stackars konsumenter.
Trombin, som i folkmun kallas köttklister, används för att kunna sätta ihop olika proteinrika substanser till en enda produkt. Det mest uppmärksammade användningsområdet för detta är att binda samman mindre köttslamsor till något som liknar en riktig köttbit. Tala om reaktionärt lurendrejeri!
Andra ohederliga matvaror som vi nu slipper se på marknaden är crabsticks, olika sorters chicken nuggets och konstiga rätter från “innovativa” kockar som räkspaghetti på New York-restaurangen wd~50. Trombin är ju uppenbarligen en helt och hållet onödig produkt, som vi ska vara glada att vi inte behöver stöta på i framtiden.
Carl Schlyter (MP) säger till Svenska Dagbladet att detta kommer verka som ett (parlamentariskt) prejudikat för Kommissionen och förhoppningsvis leda till “tydligare märkning eller fler förbud”. Äntligen säger jag och därför tänker jag nu föreslå vad som borde vara nästa beslut i konsumentfrihetens namn: Gelatin.
Gelatinet är också en proteinbaserad tillsats som inte bara används av den stora livsmedelsbranschen, men också letat sig in i hushållen runtomkring i världen. Det har i princip samma funktion som köttklistret, alltså att ta en råvara och ändra konsistensen för att därmed kunna sälja den som något annat. Ett av de vanligaste exemplen på detta är att tillföra gelatin till smaksatt grädde så att den koagulerar. Slutprodukten kallas “Panna Cotta” och är bara ännu en av matindustrins rökridåer framför oss hjälplösa konsumenter.
Att förbjuda gelatinet vore även en stor frihetsinsats för vegetarianer runt om i EU, som nu slipper fundera på om frukttårtan, som såg ju så god ut, innehåller pulveriserat grisfett eller inte. För att inte tala om hur äckligt det låter med både köttklister och benmjölssubstans.
Ibland är det ändå skönt att EU på institutionsnivå fortfarande är så verklighetsfrånvänt och irrelevant att de hinner ägna sig åt teknikfientliga konsumentskydd istället för att slösa tid på, till exempel, fattigdomsbekämpning.
I know it sounds totally corny when written out like this, but I am quite the Tony Bourdain buff. He has the best show about food currently on TV and he is living at least one of my ideal lives. Basically, I’m continuously devouring all things this celebrity writer/chef/traveller/foodie has a hand in.
A favorite destination of his is Vietnam. This is a good thing for me, because I adore Vietnamese food. While in Paris this semester, I have tried to make it a weekend tradition of mine to go have a bowl of Phở soup in Chinatown. Unfortunately, my visits to the Phở-mongers have not been quite as regular as I had hoped.
This is why I was so happy when I discovered that there are a couple places around here that make authentic Banh Mi. Notably, there’s a hole-in-the-wall run by a Vietnamese lady in the 3rd, at the border of Marais. I decided to go there monday to get my share of Franco-Vietnamese fast food.
The Banh Mi stems from the time of French colonization of Indochina. The French intruders brought their baguettes with them and combined with south-east Asian produce and traditions, this is the result.
The place, which is quite new, having opened about 7 months ago, is really tiny and thus only sells to go. Vietnamese food in general and the Banh Mi-sandwich in particular is all about really fresh ingredients. That, combined with the fact that a small place like this lives and dies with its reputation, makes for an operation where everything is prepared almost to order.
I ordered the caramel pork Banh Mi, not too spicy, paid my measly 4€ and left to enjoy it in the sun. The baguette as delightfully crispy on the outside and fluffy on the inside. It was filled with heaps of pickled carrots, cucumber sticks, lots of coriander leaves and stems and the sliced caramel pork.
The textures of crispy bread, chewy carrots and cucumber and very soft, tender pork belly went really well together. Flavor wise, the pork had a very flavorful and nutty caramelization (enhanced by a smearing of sesame seeds), with a sauce that was actually quite spicy, even though this was the mild version. The picked carrots really helped take the edge of the spice though as well as lift the sandwich overall with a not too tangy pickle.
The only downside was the lack of pork flavor, which was probably disguised by the caramel and the carrots. Next time I’m going to try the grilled pork version to see if it’s really everything I’ve ever dreamed of.
Igår fick alla twitter-användare tillgång till Twitter Lists. Det är den nyaste och utan tvekan mest spännande förändringen på Twitter.com sen de integrerade användningen av @ före användarnamn som “officiell slang” och gjorde det till länkar.
Twitter Lists är i en mening listor på twitter-användare, som vem som helst kan göra och som vem som helst (om listan är offentlig) sen kan prenumerera på. Se till exempel min lista på matbloggare, kockar och andra spännande människor som har med mat att göra, som jag har börjat på. Det finns i princip inga begränsningar för listorna, du behöver inte följa de som du lägger till en lista. Detta betyder att du kan göra en lista på svenska journalister utan att behöva se alla dessa journalisters uppdateringar i din feed.
Varför är nu detta så revolutionerande (Robert Scoble, t ex, menar att Google Reader i och med Lists blir onödigt)? För det första underlättar det för användaren att kunna prenumerera på listor med kanske 40 bra twittrare direkt istället för att först jaga runt och mest hitta folk som inte riktigt intresserar. Men framför allt förändras dynamiken i tjänsten i grunden när det inte längre primärt handlar om att följa enskilda användare utan grupper av användare.
Vad är riskerna? Risken är att mindre twittrare förblir små och får det svårare att ta sig fram och göra sig hörda. Hamnar man inte på en inflytelserik lista kommer man kanske inte att synas lika fort som man annars skulle ha gjort. Å andra sidan kan det få motsatt effekt. Det räcker med att någon med en populär lista får upp ögonen för och lägga till dig på sin lista för att få mycket större spridning.
Är detta framtiden? Sannolikt inte, men det ändrar definitivt spelplanen.
Jag antar att hiphopen och den elektroniska musikens intåg i varandras domäner har pågått ett tag nu, så hade det inte varit Dizzee och Armand hade det varit några andra. Men jag gillar det.
…but what a party it turned out to be. I have just discovered the musical genius that is Steve Reich – thank you Spotify!
I’ve only yet scratched the surface of what seems to be a musical universe, probably the most interesting universe I’ve come across so far. Listening through a collection of some of Mr Reich’s works while trying to grasp theories and practices behind marketing, which all of a sudden seems terribly inconsequential when placed next to this ethereal and exciting auditory experience.
