Mobbning – inte ett ensidigt problem

Förslaget att mobbare, remedy istället för den mobbade, ska tvingas byta skola, som det skrevs om igår tycker jag är ett stort steg framåt. Det är viktigt att försöka arbeta med hela klassen eller skolan för att motverka mobbningen, men än viktigare är den utsatta eleven och dennes situation och det kan säkerligen i flera fall göra stor skillnad för honom eller henne att få stanna kvar på skolan medans mobbarna får flytta till en annan. Men jag tror att denna situationen är ett undantag. En mobbad elev har med stor sannolikhet inte särskilt många vänner på sin skola, medan mobbaren däremot oftast är en relativt “populär” person (nu utgår jag från egen erfarenhet). Det kan bli väldigt svårt för den utsatta eleven att skaffa vänner och bygga upp sitt självförtroende när större delen av klassen/skolan kommer se honom eller henne som “den som körde bort vår kompis”. Det är dessutom svårt att urskilja vilka som är aktiva mobbare och vilka som “bara hänger med”, vilket gör det komplicerat att bestämma vem som ska förflyttas. Jag försöker inte ta mobbarna i försvar, men det är viktigt att utgå ifrån flera olika synsätt när mobbning diskuteras, för det är ett av de minst svartvita problemen idag.

Jag läste för ett tag sen i Asahi Shimbun en krönika skriven av en psykiatriker om just mobbning. Hela texten, som är skriven som ett brev till mobbare, är läsvärd, men eftersom den är på japanska och inte är översatt så jag nöjer mig med sista stycket:

Men, jag vill att du stannar upp och tänker efter. Vill du verkligen bli en person som sårar andra även som vuxen? Fortsätter du att mobbas finns det säkerligen saker som kommer gå dig förlorade. Medvetenheten om att du själv är viktig och har ett oersättligt värde som människa kommer framförallt skadas. Om du inte vill tappa det värdet inför dig själv, om det finns en vilja hos dig att ha egna, verkliga känslor, måste du tydligt ändra din inställning och ha modet att sluta mobbas.

[tags]mobbning, jan björklund, politik, samhälle, skolan, skolpolitik[/tags]

6 Responses to Mobbning – inte ett ensidigt problem

  1. Mmm, ja det var vackert skrivet. Men frågan är om en mobbare tänker så långt.
    Minns de mobbare som var på mig i grundskolan, inte tror jag de hade lyssnat på några argument.
    Dessvärre tror jag inte skolan hade flyttat på dem heller om de haft möjligheten.
    Flytta på bästa killarna i skolans fotbollslag – vilken rektor gör det?

  2. Mmm, ja det var vackert skrivet. Men frågan är om en mobbare tänker så långt.
    Minns de mobbare som var på mig i grundskolan, inte tror jag de hade lyssnat på några argument.
    Dessvärre tror jag inte skolan hade flyttat på dem heller om de haft möjligheten.
    Flytta på bästa killarna i skolans fotbollslag – vilken rektor gör det?

  3. Att det ska vara viktigt att flytta på “mobbaren” eller rättare sagt någon av dem som är drivande när en eller flera andra elever mobbas är en viktig markering men som allt annat farligt om det blir en patentlösning. Jag tror inte att det finns någon genväg från att arbeta med hela klassen, något som man särkerligen ofta inte anser sig ha resurser göra och att är lätt gjort att man inbillar sig att det gör det. Risken är också att skulden hos några få elever bli alltför uppförstorad jämfört med de många som löper med och kan göra stor skillnad. Du har en poäng när du poängterar tiden efter att den mest akuta mobbningen har avstannat. Men det viktiga är inte om den utsatta elevens nätverk är så stort eller inte utan det är om det över huvud taget finns och vad det är för kvalitet på det. För att bygga upp ett helt nytt nätverk med vad det innebär efter att ha varit utsatt för mobbning kan också vara ett svårt företag och risken är att den mobbade när den är flyttad också råkar illa ut på det nya stället medan den som varit drivande ofta men långt ifrån alltid har större resurser till detta.
    Den risk som jag finns är att man vill flytta på socialt utåtagerande och resurskrävande elever under förevändning att de är mobbare vilket ju givetvis inte heller är bra.

  4. Att det ska vara viktigt att flytta på “mobbaren” eller rättare sagt någon av dem som är drivande när en eller flera andra elever mobbas är en viktig markering men som allt annat farligt om det blir en patentlösning. Jag tror inte att det finns någon genväg från att arbeta med hela klassen, något som man särkerligen ofta inte anser sig ha resurser göra och att är lätt gjort att man inbillar sig att det gör det. Risken är också att skulden hos några få elever bli alltför uppförstorad jämfört med de många som löper med och kan göra stor skillnad. Du har en poäng när du poängterar tiden efter att den mest akuta mobbningen har avstannat. Men det viktiga är inte om den utsatta elevens nätverk är så stort eller inte utan det är om det över huvud taget finns och vad det är för kvalitet på det. För att bygga upp ett helt nytt nätverk med vad det innebär efter att ha varit utsatt för mobbning kan också vara ett svårt företag och risken är att den mobbade när den är flyttad också råkar illa ut på det nya stället medan den som varit drivande ofta men långt ifrån alltid har större resurser till detta.
    Den risk som jag finns är att man vill flytta på socialt utåtagerande och resurskrävande elever under förevändning att de är mobbare vilket ju givetvis inte heller är bra.

  5. Jag har så väldigt svårt att förstå att man inte inser att hela debatten har helt fel fokus. Det är inte BARNEN de är fel på. Det är dessutom inte ett skolproblem. Det här är ett samhällsproblem.

    Vi som vuxna tar inte vårt ansvar. Allt för många lärare, föräldrar, kuratorer, sjuksköterskor kort sagt vuxna vänder sig bort när barn eller ungdomar misshandlar varandra fysiskt eller psykiskt.

    VI måste börja agera när ett barn har fötterna på sätet eller säger hora sin kompis. Mobbing är ett symptom på ett större problem.

  6. Jag har så väldigt svårt att förstå att man inte inser att hela debatten har helt fel fokus. Det är inte BARNEN de är fel på. Det är dessutom inte ett skolproblem. Det här är ett samhällsproblem.

    Vi som vuxna tar inte vårt ansvar. Allt för många lärare, föräldrar, kuratorer, sjuksköterskor kort sagt vuxna vänder sig bort när barn eller ungdomar misshandlar varandra fysiskt eller psykiskt.

    VI måste börja agera när ett barn har fötterna på sätet eller säger hora sin kompis. Mobbing är ett symptom på ett större problem.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *