Eftersom jag antagligen är den enda som inte skrivit om [tag]Jan Björklund[/tag]s utspel om elevmajoritet i Sveriges skolstyrelser tänkte jag lägga mina två ören också. Jag tror att det är jätteviktigt att elever har en möjlighet att göra sig hörda och också att faktiskt kunna bestämma i sin skola. [tag]Elevrepresentation[/tag], sales som valts i elevråden, patient i landets olika skolstyrelser tror jag är ett av många bra sätt att åstadkomma detta. Dessutom, som det har sagt på diverse bloggar runt om i bloggosfären (t.ex. 1, 2) är det en väldigt bra övning i demokrati som ger gymnasieelever en vana att engagera sig. Men, elevmajoritet är något annat. En [tag]elevmajoritet[/tag] i en skolstyrelse får makt över skolans budget, bland annat lärarnas löner. Jag tror inte att det är rätt sätt att öka elevers engagemang och makt i sin skola, åtminstone inte som det är utformat idag. Om man utvecklar ett bättre system för hur skolstyrelser ska fungera med både elever och auktoritetsfigurer som lärare och rektorer kommer jag antagligen ändra min ståndpunkt, men som det är nu måste jag faktiskt hålla med Björklund, även om jag kan tycka att detta egentligen är något för kommunerna att bestämma.
Vidare, har jag bytt namn på bloggen, tror det här kommer passa mig bättre med tanke på att det förra (Ny liberal, men inte nyliberal) faktiskt inte stämde särskilt bra.
I övrigt så kom för en stund sen hem från biografen, där jag såg den nya bondfilmen, [tag]Casino Royale[/tag]. Jag gick inte dit med särskilt mycket förväntningar, jag har aldrig riktigt varit ett särskilt stort fan av de filmerna. Visst finns det viss stil i Sean Connerys arrogans och jag har alltid tyckt att det finns en del charm i filmerna, men jag har aldrig fångats på det sätt många andra tycks ha blivit. Därför bestämde jag mig för att inte tycka något om den nya innan jag faktiskt hade sett den. Den började i svartvitt, med ett väldigt spännande bildspråk och jag blev riktigt peppad inför fortsättningen. Efter vinjetten, som för övrigt var en av de bästa bondvinjetterna jag har sett, byttes det till färgfilm och under resten av filmen kändes det som att, även om den inte gick tillbaka till svartvitt, stilen och tonen ändrades ett antal gånger. Jag kände mig en aning disorienterad och jag fick känslan att man både ville göra en klassisk bond, samtidigt som man strävade efter att göra något nytt med serien. Det jag var mest imponerad med var Daniel Craig som bond, men han spelade en helt annan bond än man är van vid, något jag själv tyckte var mycket mer intressant. Fanns mer i hans karaktär än en agent med rätt att döda. På det hela är jag nöjd att jag har sett den, men jag är en aning kluven inför den.