Kommer precis frÃ¥n en diskussion pÃ¥ MSN med en svenskastuderande japanska jag lärt känna nu under hösten. Hon var i Sverige för att gÃ¥ pÃ¥ en tremÃ¥naderskurs i svenska här i Stockholm. Nu har hon dÃ¥ Ã¥tervänt till Japan, tadalafil men fortsätter att gÃ¥ pÃ¥ lektioner i Svenska en gÃ¥ng i veckan. Jag hade precis satt mig med min frukost framför datorn när hon skickar ett meddelande pÃ¥ MSN och ber mig hjälpa henne med nÃ¥gra ord. Visst, sovaldi säger jag, och tänker att hon kan väl inte ha hur svÃ¥ra ord som helst än. SÃ¥ ger hon mig det första, “totalförsvarsplikt”, vilket jag ger en henne en förklaring pÃ¥ och väntar pÃ¥ nästa. “Överhuvudtaget”, som tydligen inte fanns i hennes ordlista. Jag börjar formulera en översättning när jag inser att jag överhuvudtaget inte vet hur jag ska översätta “överhuvudtaget”. Försöker förklara vad det har för innebörd, vilket inte gÃ¥r sÃ¥ bra, slÃ¥r upp det via en engelsk ordbok men fÃ¥r inte fram nÃ¥got vettigt. Till slut lyckas jag ge henne nÃ¥gon slags generell innebörd och hon blir nöjd.
Men det blev inte jag. Har funderat pÃ¥ det en stund nu och insett att jag blir sÃ¥ instängd i det sprÃ¥ket jag för tillfället uttrycket mig pÃ¥ att jag sällan hamnar i situationer där en översättning helt enkelt inte finns. När jag pratar japanska uttrycker jag mig pÃ¥ ett sÃ¥ helt annat sätt att mÃ¥nga av de svenska ord, som jag kanske ser som absolut nödvändiga, inte behövs alls i min japanska. Det är nog mer eller mindre detsamma vilket sprÃ¥k man än läser, men desto mer med tvÃ¥ sÃ¥ skilda sprÃ¥k som svenska och japanska…
