Kommer precis från en diskussion på MSN med en svenskastuderande japanska jag lärt känna nu under hösten. Hon var i Sverige för att gå på en tremånaderskurs i svenska här i Stockholm. Nu har hon då återvänt till Japan, men fortsätter att gå på lektioner i Svenska en gång i veckan. Jag hade precis satt mig med min frukost framför datorn när hon skickar ett meddelande på MSN och ber mig hjälpa henne med några ord. Visst, säger jag, och tänker att hon kan väl inte ha hur svåra ord som helst än. Så ger hon mig det första, “totalförsvarsplikt”, vilket jag ger en henne en förklaring på och väntar på nästa. “Överhuvudtaget”, som tydligen inte fanns i hennes ordlista. Jag börjar formulera en översättning när jag inser att jag överhuvudtaget inte vet hur jag ska översätta “överhuvudtaget”. Försöker förklara vad det har för innebörd, vilket inte går så bra, slår upp det via en engelsk ordbok men får inte fram något vettigt. Till slut lyckas jag ge henne någon slags generell innebörd och hon blir nöjd.
Men det blev inte jag. Har funderat på det en stund nu och insett att jag blir så instängd i det språket jag för tillfället uttrycket mig på att jag sällan hamnar i situationer där en översättning helt enkelt inte finns. När jag pratar japanska uttrycker jag mig på ett så helt annat sätt att många av de svenska ord, som jag kanske ser som absolut nödvändiga, inte behövs alls i min japanska. Det är nog mer eller mindre detsamma vilket språk man än läser, men desto mer med två så skilda språk som svenska och japanska…
