Döden som framgångsfaktor

Europa vaknade idag med ett enda budskap att ta in: västvärldens nemesis är besegrad. Efter en lyckad aktion av amerikansk underättelsetjänst dödades Osama bin Ladin i en förort till Islamabad.

Reaktionen på detta var omedelbar och otvetydig. Vi har tagit ett stort steg framåt i kriget mot terrorismen och därmed för demokratiska ideal och civilisation enligt västerländsk modell. På TV visas bilder från gräsmattan framför vita huset där tusentals amerikaner samlats för att jubla och fira detta historiska ögonblick.

Det är förståeligt att man reagerar med glädje när man efter nästan tio år får lite closure på ett nationellt trauma, särskilt med tanke på att attacken mot World Trade Center i princip har definierat stora delar av amerikansk utrikes- och inrikespolitik sedan 2001.

Vad som inte är lika lätt att förstå är de stämningar som finns i sociala medier och i uttalanden av internationella ledare och andra opinionsbildare nu på förmiddagen. Känslan som förmedlas är att bin Ladens död bör ses som en framgång för hela det demokratiska samhällsbygget.

Det är självklart att en “värld utan [bin Laden] är en bättre värld”, som Carl Bildt skriver på Twitter. Men det är inte lika självklart att hans död nödvändigtvis innebär detsamma. Hanna Wagenius skriver till exempel bra på Newsmill om bristen på respekt för rättssäkerhet som det ges uttryck för. Det jag främst reagerar på är den närmast medeltida glädjen inför hans död.

Krig är alldeles uppenbart en annorlunda omgivning än den där samhällets vanliga spelregler definierats. Det betyder inte att även våra moraliska slutsatser invalideras bara för att något sker i krigstid. Att någon har mist sitt liv är alltid tragiskt, oavsett vem det är.

Ett dödsfall kommer aldrig vara ett framsteg för den (liberala) demokratin. Att framställa Bin Ladins bortgång som en seger må vara korrekt i en strikt krigsteknisk bemärkelse, men det är ingen seger för den typ av samhälle som jag önskar se idag och i framtiden.


DN 1, DN 2, DI, SvD 1, SvD 2