Har precis läst Eric Schüldts och Jonas Anderssons Framtiden, som för övrigt har blivit shortlistad som årets bok av Andreas Ekström på Sydsvenskan. Jag har inte hunnit smälta dess budskap helt och hållet, men det är det vackraste jag läst på svenska det här året. Särskilt föll jag för följande,
“… den egna kroppens åldrande är den mest fulländade och hänsynslösa berättelsen om förgänglighet”
som påminner mig om en av de mest minnesvärda passagerna i Philip Roths Patrimony, som jag läste precis innan Framtiden. Båda fångar på något sätt det absurda i livet (och döden). Här är Roth på väg till sin far för att ge honom cancerbesked, men råkar svänga in på fel avfart och hamnar på kyrkogården där hans mor är begravd.
“The accident of a wrong turn had brought me there, and all I did by getting out of the car and entering the cemetery to find her grave was to bow to its impelling force. My mother and the other dead had been brought here by the impelling force of what was, after all, a more unlikely accident–having once lived.”
